Svensk ordbok 2009, webbversion
sonson
[
så
`
n-
]
substantiv
~en sonsöner
son|son·en
●
son till (viss persons) son
släkt.
yrk.
han är sonson till NN
ngns sonson, sonson till ngn
sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
fornsv.
sonar
son