Svensk ordbok 2009, webbversion

snäck`a substantiv ~n snäckor snäck·an1(spiral­vridet) kalkskal från snäck­djur zool.snäckhalsbandstranden var täckt av snäckor och mussel­skal○äv. om prydande mönster e.d. med liknande ut­seendesnäckornament○äv. om före­mål med liknande form, spec.snäck­formigt fäste för stäm­skruvar på stråk­instrument ○spec. äv.snäck­formigt hörsel­organ i inner­örat ○spec. äv.skruv­formig del av växelanordning där ett särsk. hjul (snäck­hjul) griper in i stort sett vinkel­rätt SYN.synonymsnäckskruv snäckväxelstyrsnäckasedan ca 1645av ty. Schnecke med samma betydelse; besl. med snigel 2typ av blöt­djur med väl­utvecklat huvud (med tentakler och ögon), krypfot och inälvssäck som är skyddad in­om ett kalkskal zool.SYN.synonymsnäckdjur JFRcohyponymsnäcka 1 lungsnäckastrandsnäckaframgälade snäckorbakgälade snäckorsedan 16293(fyllt) bak­verk i musselform kokk.pastejsnäckasmördegssnäckasedan 15554lång­smalt kärl med snip hush.SYN.synonymsnipa 2 gräddsnäckasedan 18195liten båt som är spetsig i båda ändar urspr. om litet vikinga­skepp, nu­mera mest om familjemotorbåt i Norge sjö.JFRcohyponymsnipa 1 sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. snäkkia; urspr. trol. ’ngt spetsigt’