Svensk ordbok 2009, webbversion

snorkig [snår`-] adjektiv ~t snork·ig●o­artig på ett hög­draget sätt om person, handling e.d. admin.psykol.tjänste­mannen svarade henne i snorkig tonsnorkig (mot ngn)sedan 1931sv. student­slang snorkig; till sv. dial. snorka ’fnysa; snarka’; jfr snorkel