Svensk ordbok 2009, webbversion
[snår`-]
adjektiv ~t
snork·ig●oartig på ett högdraget sätt
om person, handling e.d.
admin.psykol.tjänstemannen svarade henne i snorkig tonsnorkig (mot ngn)sedan 1931sv. studentslang snorkig; till sv. dial. snorka ’fnysa; snarka’; jfr snorkel