Svensk ordbok 2009, webbversion
verb snek el. snikte, snikit el. snikt, pres. sniker
snik·er1girigt vilja ha
ngt som man eg. inte har rätt till
vard.Noll○äv.vanligen refl. och med partikel, särsk.till, åt
skaffa sig på orättmätigt sätt
de trängde sig före och snek åt sig de bästa platsernasnika efter ngt/att+V, snika till/åt sig ngtsedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. snikas; sv. dial. snika; identiskt med snika 2
2passera på mycket litet avstånd från
ngt
provins.Nollbollen snek stolpenbilisten snek framhjulet på hans cykelsnika ngn/ngtsedan 1947 i bet. ’ta en kurva snålt’; 1678 i bet. ’smyga sig’sv. dial. snika ’stryka; smyga’; jfr snika 1
Subst.:vbid1-331282snikande