Svensk ordbok 2009, webbversion

sni`ka verb snek el. snikte, snikit el. snikt, pres. sniker snik·er1girigt vilja ha ngt som man eg. inte har rätt till vard.Noll○äv.vanligen refl. och med partikel, särsk.till, åt skaffa sig på o­rättmätigt sätt de trängde sig före och snek åt sig de bästa platsernasnika efter ngt/att+V, snika till/åt sig ngtsedan senare hälften av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. snikas; sv. dial. snika; identiskt med snika 2 2passera på mycket litet av­stånd från ngt provins.Nollbollen snek stolpenbilisten snek fram­hjulet på hans cykelsnika ngn/ngtsedan 1947 i bet. ’ta en kurva snålt’; 1678 i bet. ’smyga sig’sv. dial. snika ’stryka; smyga’; jfr snika 1 Subst.:vbid1-331282snikande