Svensk ordbok 2009, webbversion

snatt`ra verb ~de ~t snattr·ar●stöta ut korta, smällande, en­toniga läten i o­avbruten följd särsk. om gäss, ankor och änder komm.zool.JFRcohyponymkackla ○äv. bildligt om personpladdra flickorna satt och snattrade i köketsnattra (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet (i bet. ’pladdra’)Svensk Järteckens Postillafornsv. snatra; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-330961snattrande; snatter