Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
snattr·ar●stöta ut korta, smällande, entoniga läten i oavbruten följd
särsk. om gäss, ankor och änder
komm.zool.JFRcohyponymkackla
○äv. bildligt om personpladdra
flickorna satt och snattrade i köketsnattra (om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet (i bet. ’pladdra’)Svensk Järteckens Postillafornsv. snatra; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-330961snattrande;
snatter