Svensk ordbok 2009, webbversion

snar`ka verb ~de ~t snark·ar●ge i­från sig bullersamma andningsljud under sömn fysiol.han låg på rygg och snarkadesnarkasedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. snarka; gemens. germ. ord av ljud­härmande urspr.; besl. med snorkel Subst.:vbid1-330874snarkande, snarkning; vbid3-330874snark