Svensk ordbok 2009, webbversion
snar`ka
verb ~de ~t
snark·ar●ge ifrån sig bullersamma andningsljud under sömn
fysiol.han låg på rygg och snarkadesnarkasedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. snarka; gemens. germ. ord av ljudhärmande urspr.; besl. med snorkel
Subst.:vbid1-330874snarkande,
snarkning;
vbid3-330874snark