Svensk ordbok 2009, webbversion

smas`ka verb ~de ~t smask·ar●ge i­från sig ett blött ljud som liknar ljudet av plaskande komm.gyttjan smaskade om­kring stövlarna när hon gickhon smaskade när hon åt välling○äv. med opers. konstr.det smaskade om stövlarna○ibl. äv.refl.; med partikelni (smaskande) äta upp hon smaskade i sig god­sakernasmaska (på ngt), smaska (i sig ngt)sedan 1738av ljud­härmande urspr.; jfr smasha Subst.:vbid1-328222smaskande, vbid2-328222smaskning; smask