Svensk ordbok 2009, webbversion

1slu`ka verb ~de äv. slök, ~t, pres. ~r sluk·ar●svälja (ngt stort) i ett tag (nästan) utan att tugga kokk.hunden slukade resten av skinkan i ett o­bevakat ögon­blick○äv.äta fort och begärligt barnen slukade de ny­bakta bullarna○äv. bildligt, spec. om personhan praktiskt taget slukade henne med blicken○spec. äv. om icke-levande före­teelseförbruka stora mängder av ett trafik­system med förmåga att sluka stora mängder for­donsjuk­vården formligen slukar pengarsluka ngtsedan mitten eller senare hälften av 1400-taletProsadikter från Sveriges medeltidfornsv. sluka; gemens. germ. ord, trol. ljud­härmande Subst.:vbid1-326523slukande
2slu`ka substantiv ~n slukor sluk·an●sluk­hål mindre brukl.geol.sedan 1886till 1sluka