Svensk ordbok 2009, webbversion
slutt
`
ning
substantiv
~en ~ar
slutt·ning·en
●
(mindre brant) lutande markområde
geogr.
bergssluttning
strandsluttning
sydsluttning
en svag sluttning
åkermarken gick långt upp på sluttningarna
sluttningen (av ngt)
sedan 1718