Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. slaktarn, plur. ~, best. plur. slaktarna
slakt·ar·en●person som (yrkesmässigt) slaktar djur
jordbr.yrk.slaktarrock○ibl. äv. om person som säljer kött○äv. om mördare e.d.de nazistiska slaktarnasedan 1446 (som tillnamn)Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. slaktare ’bödel; slaktare’