Svensk ordbok 2009, webbversion

slak`tare substantiv ~n äv. vard. slaktarn, plur. ~, best. plur. slaktarna slakt·ar·en●person som (yrkesmässigt) slaktar djur jordbr.yrk.slaktarrock○ibl. äv. om person som säljer kött○äv. om mördare e.d.de nazistiska slaktarnasedan 1446 (som till­namn)Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. slaktare ’bödel; slaktare’