Svensk ordbok 2009, webbversion

slaf`sa verb ~de ~t slafs·ar1hantera (ngt) så att ett smackande ljud upp­står och så att det blir blött el. klibbigt Nollslafsa med maten○äv.slarva hafsa och slafsa med städningenslafsa (med ngt)sedan 1697sv. dial. slafsa; av ljud­härmande urspr. 2ha en så­dan konsistens att smackande ljud upp­står genom att vara blöt el. klibbig NollJFRcohyponymklafsa de våta kjolarna slafsade om benenslafsa (ngnstans)sedan 1773Subst.:vbid1-325058slafsande; 2slafs (till 1)