Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
skåll·ar●skölja över med kokhet vätska så att skal, hår eller fjädrar lossnar
skålltrågskålla hönsskållad mandelskållat mjöl○äv.skada genom översköljning med kokhet vätska
han skållade sig på tungan eftersom kaffet var så hettskålla ngn/ngt(springa) som skållade råttorseråtta
sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. skalda, skolla; ev. besl. med lat. excalda´re ’göra ett avkok på ngt’, till cal´idus ’varm’; jfr kalori
Subst.:vbid1-323792skållande,
vbid2-323792skållning
[skål`a]
substantiv ~n skållor
el.
skollaskolla
[skål`a]~n skollor
skåll·an, skoll·an●tunn (metall)platta
vanligen anv. som beslag el. skoning
Nolljärnskållaklackskållastövlar med skållor som glappar○äv. om platta m.m. av annat slagisskållajordskållalerskållasedan 1527av lågty. scholle ’skärva’; besl. med skilja