Svensk ordbok 2009, webbversion

1skåll`a verb ~de ~t skåll·ar●skölja över med kok­het vätska så att skal, hår eller fjädrar lossnar skålltrågskålla hönsskållad mandelskållat mjöl○äv.skada genom över­sköljning med kok­het vätska han skållade sig på tungan efter­som kaffet var så hettskålla ngn/ngt(springa) som skållade råttorseråtta sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. skalda, skolla; ev. besl. med lat. excalda´re ’göra ett av­kok på ngt’, till cal´idus ’varm’; jfr kalori Subst.:vbid1-323792skållande, vbid2-323792skållning
2skålla [skål`a] substantiv ~n skållor el. skollaskolla [skål`a]~n skollor skåll·an, skoll·an●tunn (metall)platta vanligen anv. som beslag el. skoning Nolljärnskållaklackskållastövlar med skållor som glappar○äv. om platta m.m. av annat slagisskållajordskållalerskållasedan 1527av lågty. scholle ’skärva’; besl. med skilja