Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. skärarn, plur. ~, best. plur. skärarna
skär·ar·en1vanligen i sammansättn.
person som (yrkesmässigt) skär
yrk.tillskärare○äv. om föremål som används att skära medförskäraresedan början av 1400-talet (i bet. ’ngn som skär; skördeman’) SOU; sedan 1640 om redskapSvenska Medeltids-Postillor2genomskärare
vard.Nollhon slog en lång skärare till NN som kom helt fri med målvaktensedan trol. 1970-talet