Svensk ordbok 2009, webbversion

skän`dning substantiv ~en ~ar skänd·ning·en●det att skända komm.gravskändninglikskändning○äv. försvagat om skämtsam, skenbart förnedrande ritual vid in­träde i viss skola e.d.vid skändningen fick de ny­inskrivna studenterna bl.a. putsa de äldre kamraternas skorskändning (av ngn/ngt)sedan 1544, i jungfruskändning