Svensk ordbok 2009, webbversion

skän`da verb ~de ~t skänd·ar●ut­sätta för allvarlig skymf komm.JFRcohyponymvanhelga hans minne skändades○spec. med avs. på ngt heligtskändade gravar○spec. äv.våld­ta el. grovt förföra soldaterna skändade hennes dotter○äv. försvagatlåta (ny­bliven högskole­studerande) gå i­genom skämtsamma, skenbart förnedrande, prov JFRcohyponym2nolla 2 de ny­inskrivna teknologerna skändadesskända ngn/ngtsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. skända ’van­ära; fördärva’; av lågty. schenden ’bringa skam över’; besl. med skam Subst.:vbid1-324149skändande, skändning