Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
skvalp·ar1ibl. med partikel, särsk.ut, över
vara i rörelse och därvid ge ifrån sig kluckande och plaskande ljud
om vatten o.d.; ibl. med tonvikt på rörelsen
sjö.vattnet skvalpade över i ena hörnet av fontänen○äv. med opers. konstruktionhon hade druckit så mycket kaffe att det skvalpade i magen○äv. bildligthans feta mage skvalpadeskvalpasedan senare hälften 1400-taletLäke- och örte-böckerfornsv. sqvalpa; av ljudhärmande urspr.
2ofta med partikel, särsk.ut
göra ryckig rörelse så att vätska spills ut eller plaskar
Nollhon skvalpade ut rödvin på dukenbarnen skvalpade med fötterna i vattnetskvalpa (ut) ngt (ngnstans), skvalpa (med ngt) (ngnstans)sedan ca 1645Subst.:vbid1-323049skvalpande,
vbid2-323049skvalpning;
skvalp