Svensk ordbok 2009, webbversion
verb skröt skrutit, pres. skryter
skryt·er●(överdrivet) berömma sig själv
el. ngn/ngt som har anknytning till den egna personen
komm.SYN.synonymskrodera
JFRcohyponymskrävla
skryta med sina fina bekantainte för att jag vill skryta, men jag kom faktiskt på första plats○i sammansättn. äv. för att uttrycka att ngt görs el. finns till för att markera statusskrytbilskrytbygge○ofta i negerade uttryck som anger att ngt är ganska medelmåttigthans sångröst var inget att skryta medskryta (för ngn) (med/om/över ngn/ngt/SATS)sedan 1612sv. dial. skryta ’skryta; skräna; snarka’; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-322088skrytande;
skryt