Svensk ordbok 2009, webbversion

skry`ta verb skröt skrutit, pres. skryter skryt·er●(över­drivet) berömma sig själv el. ngn/ngt som har an­knytning till den egna personen komm.SYN.synonymskrodera JFRcohyponymskrävla skryta med sina fina bekantainte för att jag vill skryta, men jag kom faktiskt på första plats○i sammansättn. äv. för att ut­trycka att ngt görs el. finns till för att markera statusskrytbilskrytbygge○ofta i negerade ut­tryck som an­ger att ngt är ganska medel­måttigthans sång­röst var inget att skryta medskryta (för ngn) (med/om/över ngn/ngt/SATS)sedan 1612sv. dial. skryta ’skryta; skräna; snarka’; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-322088skrytande; skryt