Svensk ordbok 2009, webbversion
[skräv`-el.skrä`v-]
verb ~de ~t
skrävl·ar●skryta ohämmat
komm.JFRcohyponymskrodera
han skrävlade gärna om sina framgångar hos kvinnorskrävla (med/om ngn/ngt/SATS)sedan 1749till sv. dial. skräva ’ljuda sprucket; skrävla’; trol. av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-322442skrävlande;
skrävel,
vbid3-322442skrävleri