Svensk ordbok 2009, webbversion

skrävla [skräv`-el.skrä`v-] verb ~de ~t skrävl·ar●skryta o­hämmat komm.JFRcohyponymskrodera han skrävlade gärna om sina fram­gångar hos kvinnorskrävla (med/om ngn/ngt/SATS)sedan 1749till sv. dial. skräva ’ljuda sprucket; skrävla’; trol. av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-322442skrävlande; skrävel, vbid3-322442skrävleri