Svensk ordbok 2009, webbversion

1skräpp`a substantiv ~n skräppor skräpp·an●(typ av) hög växt med små, vanligen grönaktiga blommor bot.gårdsskräppakrusskräppatomtskräppasedan ca mitten av 1400-talet (i sammansättn. -rot)Läke- och örte-böckerfornsv. skräppa; trol. av samma urspr. som 2skräppa
2skräpp`a verb skräppte skräppt, pres. skräpper skräpp·er●skryta komm.hon ville gärna skräppa om sina fina bekantaskräppa (med/om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1506brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. skräppa; sv. dial. skräppa även ’smälla; skrocka; kackla’; trol. av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-322422skräppande; vbid2-322422skräpp