Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n skräppor
skräpp·an●(typ av) hög växt med små, vanligen grönaktiga blommor
bot.gårdsskräppakrusskräppatomtskräppasedan ca mitten av 1400-talet (i sammansättn. -rot)Läke- och örte-böckerfornsv. skräppa; trol. av samma urspr. som 2skräppa
verb skräppte skräppt, pres. skräpper
skräpp·er●skryta
komm.hon ville gärna skräppa om sina fina bekantaskräppa (med/om ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1506brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. skräppa; sv. dial. skräppa även ’smälla; skrocka; kackla’; trol. av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-322422skräppande;
vbid2-322422skräpp