Svensk ordbok 2009, webbversion

skru`va verb ~de ~t skruv·ar1ofta med partikel, t.ex.av, i, isär, loss, upp vrida skruv så att den fäster i el. lös­görs ur ngt material tekn.skruva i skruvenskruva loss skruvenskruva med kryss­mejsel○äv. med avs. på materialetfästa eller ta i­sär genom att vrida runt skruvar skruva i­hop bordetskruva i­sär bordetskruva fast sido­stycket○äv. med avs. på annat gängat före­målfästa eller ta loss genom att vrida JFRcohyponymskruva 2 skruvkorkskruvlockskruva i glöd­lampanskruva av locketskruva upp korkenskruva (av/i/isär/loss/upp) ngtsedan 1520Stockholms stads skottebok 1516–1525fornsv. skruva 2vanligen med partikel, t.ex.ner, på, till, upp ta ut ökad eller minskad effekt ur apparat e.d., med hjälp av knapp, ratt e.d. som vrids åt ngt håll utstr.skruva ner gasenskruva upp radionskruva till kranen○äv. med avs. på effekten e.d.skruva upp låganskruva ner volymen○äv. bildligtskruva upp förväntningarnaskruva ner/på/till/upp ngtsedan 15653få (boll) att rotera sport.en skruvad boll som mål­vakten miss­räknade sig påskruva ngtsedan 1918Subst.:vbid1-321939skruvande, vbid2-321939skruvning