Svensk ordbok 2009, webbversion

skrov [skrå´v] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skrov·et1fartygs­kropp sjö.skrovplåtjärnskrovsprickor i far­tygets skrovgranaten slog hål i u­båtens skrov○ibl. äv.stomme sedan 1648sv. dial. skrov ’skrov; mage; i­hålig kropp’, besl. med skrova ’skrymma; stapla huller om buller’ 2(skelett av) bål eller kropp hos (dött) djur anat.zool.kycklingskrov○äv. om människans mageskämts.få något ätbart i skrovetsedan 1712