Svensk ordbok 2009, webbversion
[skrå´v]
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
skrov·et1fartygskropp
sjö.skrovplåtjärnskrovsprickor i fartygets skrovgranaten slog hål i ubåtens skrov○ibl. äv.stomme
sedan 1648sv. dial. skrov ’skrov; mage; ihålig kropp’, besl. med skrova ’skrymma; stapla huller om buller’
2(skelett av) bål eller kropp hos (dött) djur
anat.zool.kycklingskrov○äv. om människans mageskämts.få något ätbart i skrovetsedan 1712