Svensk ordbok 2009, webbversion

skorra [skår`a] verb ~de ~t skorr·ar1ut­tala ”r” bak­till i mun­hålan eller i svalget komm.språkvet.han var nog skåning för han skorrade○äv. med konstruktionsväxlingvanligen pres. part. skorrande ”r”skorrande små­ländskaskorrasedan 1717jfr fornsv. skurra ’bullra; kurra’; av ljud­härmande urspr. 2ljuda dovt (vibrerande) och illa; om ton e.d. komm.gitarrens skorrande strängar○äv. bildligt, särsk. i ut­tryck för hyckleri o.d.hans vackra ord om den döde konkurrenten skorrade falsktskorrasedan 1716Subst.:vbid1-320898skorrande, vbid2-320898skorrning; skorr