Svensk ordbok 2009, webbversion
[skår`a]
verb ~de ~t
skorr·ar1uttala ”r” baktill i munhålan eller i svalget
komm.språkvet.han var nog skåning för han skorrade○äv. med konstruktionsväxlingvanligen pres. part.
skorrande ”r”skorrande småländskaskorrasedan 1717jfr fornsv. skurra ’bullra; kurra’; av ljudhärmande urspr.
2ljuda dovt (vibrerande)
och illa; om ton e.d.
komm.gitarrens skorrande strängar○äv. bildligt, särsk. i uttryck för hyckleri o.d.hans vackra ord om den döde konkurrenten skorrade falsktskorrasedan 1716Subst.:vbid1-320898skorrande,
vbid2-320898skorrning;
skorr