Svensk ordbok 2009, webbversion

sko`lmästare substantiv ~n äv. vard. skolmästarn, plur. ~, best. plur. skolmästarna skol|­mäst·ar·en1(pedantisk) lärare åld.pedag.psykol.yrk.sedan 1402öppet brev utfärdat av Niclis Öndersson om arvet efter skolmästaren i Nyköping, DS NS 1fornsv. skola mästare 2segrare i skol­mästerskap spel.sport.yrk.han blev skolmästare i pingisskolmästare (i ngt)sedan 1924