Svensk ordbok 2009, webbversion
skav
substantiv ~et
skav·et1vanligen i sammansättn.
(skada uppkommen genom) skavning
särsk. på fot
med.skoskavsedan 1755jfr fornsv. skaf ’skav; avskav’; till skava
2vanligen i sammansättn.
(maträtt av) ngt som skurits i fina strimlor
särsk. av viltkött
kokk.hjortskavrenskavsedan ca 1970