Svensk ordbok 2009, webbversion

skav substantiv ~et skav·et1vanligen i sammansättn. (skada upp­kommen genom) skavning särsk. på fot med.skoskavsedan 1755jfr fornsv. skaf ’skav; av­skav’; till skava 2vanligen i sammansättn. (mat­rätt av) ngt som skurits i fina strimlor särsk. av vilt­kött kokk.hjortskavrenskavsedan ca 1970