Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
skarn·et1avskräde
åld.allmän värderinghush.○äv. bildligtsköka, slinka
starkt nedsätt.sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. skarn; gemens. germ. ord, urspr. ’ngt utskilt’; nära besl. med 2skära
2typ av silikatbergart som kan åtfölja malmer
åld.mineral.sedan 1539Min käring har svälten knäckt min dotter är brukets skarn, förvaltaren själv är släkt med stackarens första barn.Gustaf Fröding, Den gamla goda tiden (i Nya dikter, 1894)