Svensk ordbok 2009, webbversion

ska´rn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skarn·et1av­skräde åld.allmän värderinghush.○äv. bildligtsköka, slinka starkt ned­sätt.sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. skarn; gemens. germ. ord, urspr. ’ngt ut­skilt’; nära besl. med 2skära 2typ av silikatbergart som kan åt­följa malmer åld.mineral.sedan 1539Min käring har svälten knäckt min dotter är brukets skarn, förvaltaren själv är släkt med stackarens första barn.Gustaf Fröding, Den gamla goda tiden (i Nya dikter, 1894)