Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
sink·ar1foga ihop
genom att passa in hörntappar i motsvarande urfräsningar
tekn.○äv.foga ihop (trasiga porslinspjäser) med klammer
sinka (ngt)sedan 1787av ty. zinken med samma betydelse, till Zink(e) ’tapp; tagg’
2fördröja
Nolldet dåliga väglaget sinkade demsinka ngn/ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. senka; till 4sen
Subst.:vbid1-314210sinkande,
vbid2-314210sinkning (till 1)
substantiv ~n sinkor
sink·an1endera av flera tappar i en brädända, avsedd att passas in i motsvarande urfräsning i en annan bräda
tekn.○äv.metalltråd för hopfogning av porslinsbitar
sedan 1734av ty. Zinke med samma betydelse; jfr 1sinka 1
2typ av blåsinstrument med rakt eller svagt böjt tonrör av trä eller elfenben och med grepphål
förekommande i flera storlekar (särsk. mellan 1400-talet och 1700-talet)
musiksedan 1538av ty. Zink(e) med samma betydelse; av samma urspr. som 2sinka 1