Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. segrarn, plur. ~, best. plur. segrarna
segr·ar·en●segrande part
i tävling, strid e.d.
mil.sport.yrk.segrartidetappsegrareolympiasegrareen överlägsen segrareen klar segrarekora en segrareutropa ngn som segrareefter en jämn match stod NN som segrare○äv. om ledare för segrande partNelson, segraren vid Trafalgarsedan 1681