Svensk ordbok 2009, webbversion
äv.
schabb`laschabb`la
verb ~de ~t
sjabbl·ar, schabbl·ar●bete sig klumpigt och dumt
med kroppen; ofta på grund av osmidighet el. nervositet
Nollmittbackarna sjabblade och bäddade därigenom för baklängesmålet○äv.slarva
sjabbla (med ngt/att+V)sedan 1923till sv. dial. sjabba ’färdas i slask och smuts; vara långsam eller drumlig’
Subst.:vbid1-309200sjabblande,
vbid2-309200schabblande;
sjabbel,
schabbel