Svensk ordbok 2009, webbversion

sjabbl`a äv. schabb`laschabb`la verb ~de ~t sjabbl·ar, schabbl·ar●bete sig klumpigt och dumt med kroppen; ofta på grund av o­smidighet el. nervositet Nollmitt­backarna sjabblade och bäddade där­igenom för baklänges­målet○äv.slarva sjabbla (med ngt/att+V)sedan 1923till sv. dial. sjabba ’färdas i slask och smuts; vara långsam eller drumlig’ Subst.:vbid1-309200sjabblande, vbid2-309200schabblande; sjabbel, schabbel