Svensk ordbok 2009, webbversion
[-∫o´n]
substantiv ~en ~er
satis·fakt·ion·en●gottgörelse för människans synd genom Kristi ställföreträdande lidande
jur.relig.○ibl. äv.upprättelse
efter liden smälek
mest histor.han krävde satisfaktion i duell med anledning av förolämpningensedan 1631av lat. satisfac´tio ’tillfredsställelse; upprättelse’, till sat´is ’tillräcklig’ och fac´ere ’göra’