Svensk ordbok 2009, webbversion

1sak`ta adverb 1med låg hastighet Nollkör saktasolen sänkte sig sakta under horisontenklockan gick för sakta○spec. i ett fast ut­trycksakta men säkert närmade han sig täten○äv. bildligtsmärtan ebbade sakta utsakta i backarnasebacke 1 sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. sakta (adv. och adj.); av lågty. sachte med samma betydelse; samma ord som eng. soft ’mjuk’; trol. besl. med sämja 2med svag kraft­utveckling Nollgrön­sakerna sjuds sakta i o­saltat vattensedan början av 1500-taletNya Krönikans fortsättningar eller Sture-KrönikornaSakta men steg för steg går det framåtdet måste man tro.Märta Tikkanen, ur Århundradets kärlekssaga (1978)
2sak`ta adjektiv, ingen böjning 1som känne­tecknas av låg hastighet Nollde rörde sig i sakta maksedan ca 1430Själens tröst2som har svag kraft­utveckling Nollköttet steks över sakta eldsedan början av 1500-taletLäke- och örte-böcker
3sak`ta verb ~de ~t sakt·ar1ofta med partikel, särsk.av, in, ner sänka (sin hastighet) om person trafik.hon saktade farten i kurvan○äv. om före­målsänka hastigheten bilen saktade in i kurvan○äv. med avs. på före­målsakta in bilensakta (av/in/ner) (ngt)sedan 1642till 1sakta 2dämpa kraft­utvecklingen hos ngt högt.Nollsakta sin vredesakta sitt talsakta ngtsedan ca 1430Själens tröstSubst.:vbid1-305759saktande