Svensk ordbok 2009, webbversion
sa`kfälla
verb sakfällde sakfällt, pres. sakfäller
sak|fäll·er●döma skyldig
åld.jur.sakfälla ngn (för ngt/att+V/SATS)sedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. sakfälla
Subst.:vbid1-305614sakfällande,
vbid2-305614sakfällning