Svensk ordbok 2009, webbversion

rön`tga verb ~de ~t röntg·ar●under­söka genom att belysa med genom­trängande strålning för registrering av inre (o­synliga) delar av ngt, särsk. människo­kropp, för diagnos med.röntga bröstetläkaren an­såg att hon borde röntgas○äv. med konstruktionsväxlinglåta röntgen­undersöka han ska röntga lungorna i morgon○äv. i fråga om genom­lysning av före­målhan lät röntga kölbultarna innan han köpte den gamla båtenröntga ngn/ngtsedan 1913till röntgen Subst.:vbid1-304572röntgande, vbid2-304572röntgning; röntgen