Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. rökarn, plur. ~, best. plur. rökarna
rök·ar·en1person som (vanemässigt) röker tobak
kokk.yrk.rökarna satt i en liten skrubb och trycktepersoner som vistas bland rökare kan bli passiva rökaresedan 17462hårt skott
i ishockey, fotboll e.d.
vard.sport.en rökare som målvakten var chanslös på○ibl. äv. om kraftig spurt e.d.han satte in en rökare på upploppet och vann med flera metersedan 1935