Svensk ordbok 2009, webbversion

rö`kare substantiv ~n äv. vard. rökarn, plur. ~, best. plur. rökarna rök·ar·en1person som (vanemässigt) röker tobak kokk.yrk.rökarna satt i en liten skrubb och trycktepersoner som vistas bland rökare kan bli passiva rökaresedan 17462hårt skott i is­hockey, fot­boll e.d. vard.sport.en rökare som mål­vakten var chans­lös på○ibl. äv. om kraftig spurt e.d.han satte in en rökare på upp­loppet och vann med flera metersedan 1935