Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
rätts|stat·en●samhällsform där statsorganen anses skyldiga att själva följa de gällande reglerna och där garantier finns mot missbruk av statsmakten
så att medborgarna åtnjuter rättssäkerhet
jur.samh.en västerländsk rättsstatTyskland upphörde att vara en rättsstat 1933sedan 1835jfr ty. Rechtsstaat med samma betydelse