Svensk ordbok 2009, webbversion

rättfärdig [rät`-el.-fä´rd-] adjektiv ~t rätt|­färd·ig●som lever ett gott och moraliskt riktigt liv enl. ngn (ofta religiös) norm ngt åld.admin.psykol.relig.hans gamla föräldrar var rättfärdiga människor○äv. om handling e.d. (ofta i icke-religiösa samman­hang)moraliskt väl­grundad hon kämpade för en rättfärdig sakfinns det rättfärdiga krig?sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. rätfärdogher; av lågty. rechtverdich med samma betydelse; jfr färdig, lättfärdig, 1rätt