Svensk ordbok 2009, webbversion
[rät`-el.-fä´rd-]
adjektiv ~t
rätt|färd·ig●som lever ett gott och moraliskt riktigt liv
enl. ngn (ofta religiös) norm
ngt åld.admin.psykol.relig.hans gamla föräldrar var rättfärdiga människor○äv. om handling e.d. (ofta i icke-religiösa sammanhang)moraliskt välgrundad
hon kämpade för en rättfärdig sakfinns det rättfärdiga krig?sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. rätfärdogher; av lågty. rechtverdich med samma betydelse; jfr färdig, lättfärdig, 1rätt