Svensk ordbok 2009, webbversion

rätt`are substantiv ~n äv. vard. rättarn, plur. ~, best. plur. rättarna rätt·ar·en●(titel för) arbetande för­man vid jord­bruk histor.jur.yrk.sedan 1466Vadstena klosters Jordebokfornsv. rättare ’gårdsfogde; domare; rättare’; till 2rätta