Svensk ordbok 2009, webbversion

rä`kel substantiv ~n räklar räkl·ar●(lång och) mager pojke eller ung man ibl. ned­sätt.med.yrk.en lång räkelsedan 1735sv. dial. räkel; av lågty. rekel ’stor hund; lång yngling; lymmel’; av o­visst urspr.