Svensk ordbok 2009, webbversion

rytt`la verb ~de ~t ryttl·ar●hålla sig stilla i luften med hjälp av snabba ving­slag om fågel zool.torn­falken ryttlade medan den fixerade sitt byteryttlasedan 1917av ty. rütteln ’skaka; fladdra’ Subst.:vbid1-302307ryttlande, vbid2-302307ryttling