Svensk ordbok 2009, webbversion
rytt`la
verb ~de ~t
ryttl·ar●hålla sig stilla i luften med hjälp av snabba vingslag
om fågel
zool.tornfalken ryttlade medan den fixerade sitt byteryttlasedan 1917av ty. rütteln ’skaka; fladdra’
Subst.:vbid1-302307ryttlande,
vbid2-302307ryttling