Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. ryttarn, plur. ~, best. plur. ryttarna
rytt·ar·en1person som rider
särsk. på häst
mil.sport.yrk.ryttarstatykamelryttareryttare och fotfolkryttaren ramlade av när hästen vägrade framför hindretsedan 1504Stockholms Stads Skottebok 1501–1510fornsv. ryttare; av lågty. rüter ’beriden krigare; ryttare’; trol. (delvis) av medeltidslat. ruta´rius ’stråtrövare; krigare’, till lat. rup´ta (vi´a) ’uppröjd (väg)’; jfr rote, rutt
2liten flyttbar metallvikt på balansvåg
mått.verkt.○äv. om liten (metall)markör för kort i kortregistersedan 18733mil.yrk.spansk ryttarelös hinderdel som består av en järn- eller träställning, flätad med taggtrådanv. som stormningshinder på gator m. m.
polisen försökte hindra demonstranterna med spanska ryttare
sedan 1691