Svensk ordbok 2009, webbversion

rytt`are substantiv ~n äv. vard. ryttarn, plur. ~, best. plur. ryttarna rytt·ar·en1person som rider särsk. på häst mil.sport.yrk.ryttarstatykamelryttareryttare och fot­folkryttaren ramlade av när hästen vägrade fram­för hindretsedan 1504Stockholms Stads Skottebok 1501–1510fornsv. ryttare; av lågty. rüter ’beriden krigare; ryttare’; trol. (delvis) av medeltidslat. ruta´rius ’stråt­rövare; krigare’, till lat. rup´ta (vi´a) ’upp­röjd (väg)’; jfr rote, rutt 2liten flyttbar metallvikt på balans­våg mått.verkt.○äv. om liten (metall)markör för kort i kort­registersedan 18733mil.yrk.spansk ryttarelös hinderdel som består av en järn- eller trä­ställning, flätad med tagg­trådanv. som stormningshinder på gator m. m.​ polisen försökte hindra demonstranterna med spanska ryttare sedan 1691