Svensk ordbok 2009, webbversion

rykt substantiv ~en rykt·en●det att rykta zool.hästens hår­rem glänste som siden efter rykten○ibl. äv. bildligtvård särsk. av ngt abstrakt ngt åld.språkryktsvenska språkets rykt och ansrykt (av ngt)sedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn.)Södermanna-Lagenfornsv. rykt, rökt ’om­sorg; vård’; till rykta; jfr isl. rø’’kja ’vårda, ha om­sorg om’