Svensk ordbok 2009, webbversion

rutt`na verb ~de ~t ruttn·ar●an­gripas av förruttnelse eller röta Nollfrukten höll på att ruttnaträ­golvet i stugan har börjat ruttna○äv. betr. annan förstörelseprocess, som över­drifttänderna hade börjat ruttna på honom○äv. bildligthon ville inte sitta och ruttna i en landsorts­hålaruttnasedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. rutna Subst.:vbid1-301811ruttnande