Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
runk·ar1långsamt skaka
komm.runka på huvudetrunka på ngtsedan 1519Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. runka ’svaja’; besl. med sv. dial. rinka ’vaja av och an’ samt trol. med rank
2onanera
om man
starkt vard.psykol.runkasedan 1814Subst.:vbid1-301473runkande,
vbid2-301473runkning