Svensk ordbok 2009, webbversion

runk`a verb ~de ~t runk·ar1långsamt skaka komm.runka på huvudetrunka på ngtsedan 1519Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. runka ’svaja’; besl. med sv. dial. rinka ’vaja av och an’ samt trol. med rank 2onanera om man starkt vard.psykol.runkasedan 1814Subst.:vbid1-301473runkande, vbid2-301473runkning