Svensk ordbok 2009, webbversion

ru`na substantiv ~n runor run·an1vanligen plur. ett­dera i en upp­sättning gamla germanska skriv­tecken med form an­passad för ristning (urspr. i trä); anv. under vikinga­tiden (och tidigare) bok.språkvet.JFRcohyponymfuthark runalfabetruninskriftrunstenrista runorhon har lärt sig att läsa runor○ibl. med före­givet magisk verkantrollrunorhan ristade runor mot sin fiendesedan 500-taletrunsten, Järsberg, Värmland (Sveriges runinskrifter)runform runoz (plur.), vanligen övrig runform runaR (plur.), fornsv. run, runa; gemens. germ. ord, urspr. ’hemlighet; viskning’; trol. av ljud­härmande urspr. 2ofta i sammansättn. kortare levnads­teckning över nyligen av­liden person som heders­betygelse e.d.; i tidning m-med.SYN.synonymnekrolog dödsrunaminnesrunade skrev en runa över henne i tidningenen runa (om/över ngn)sedan 17343ofta plur. finsk episk folkdikt litt.vet.runometerrunosångsedan 1775