Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n runor
run·an1vanligen plur.
ettdera i en uppsättning gamla germanska skrivtecken
med form anpassad för ristning (urspr. i trä); anv. under vikingatiden (och tidigare)
bok.språkvet.JFRcohyponymfuthark
runalfabetruninskriftrunstenrista runorhon har lärt sig att läsa runor○ibl. med föregivet magisk verkantrollrunorhan ristade runor mot sin fiendesedan 500-taletrunsten, Järsberg, Värmland (Sveriges runinskrifter)runform runoz (plur.), vanligen övrig runform runaR (plur.), fornsv. run, runa; gemens. germ. ord, urspr. ’hemlighet; viskning’; trol. av ljudhärmande urspr.
2ofta i sammansättn.
kortare levnadsteckning över nyligen avliden person
som hedersbetygelse e.d.; i tidning
m-med.SYN.synonymnekrolog
dödsrunaminnesrunade skrev en runa över henne i tidningenen runa (om/över ngn)sedan 17343ofta plur.
finsk episk folkdikt
litt.vet.runometerrunosångsedan 1775