Svensk ordbok 2009, webbversion

ru`else substantiv ~n ru·els·en●ånger och samvets­kval ngt åld.psykol.de plågades av ruelse över sina brottruelse (över ngt/att+V/SATS)sedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. rugelse; ombildn. av lågty. ruwenisse med samma betydelse, till ruwen ’ångra’; besl. med 2rya