Svensk ordbok 2009, webbversion

rubb substantiv ~et rubb·et●ofta best. f. allt utan undan­tag vard.utstr.han tog med sig rubbet när han flyttadehon satsade rubbet på out­sidernrubb och stubballt­ihopvard.​ de annonserade ut sina möbler på inter­net och sålde rubb och stubb på ett par timmar sedan ca 1785 (idiomet rubb och stubb); (hela) rubben 1929; rubbet 1959till sv. dial. rubb ’grässtubb från före­gående års slåtter’