Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~et
rubb·et●ofta best. f.
allt utan undantag
vard.utstr.han tog med sig rubbet när han flyttadehon satsade rubbet på outsidernrubb och stubballtihopvard.
de annonserade ut sina möbler på internet och sålde rubb och stubb på ett par timmar
sedan ca 1785 (idiomet rubb och stubb); (hela) rubben 1929; rubbet 1959till sv. dial. rubb ’grässtubb från föregående års slåtter’