Svensk ordbok 2009, webbversion
[-kå´]
substantiv ~n
●en konststil som kännetecknas av dekorativ ornamentik, lätthet, rörlighet och avrundade former samt ljusa färger
förhärskande under 1700-talet; särsk. som möbel- och inredningsstil men äv. inom måleriet
allmän kulturkonstvet.rokokomöbelrokokospegelpaneler i elfenbensfärg med guldlister i rokokoinom skulpturen nådde rokokon sina kanske finaste uttryck i de små porslinsfigurerna○äv. om samtida riktningar inom musiken, litteraturen etc.(i) rokoko, (under) rokokonsedan 1845av fra. rococo med samma betydelse, skämtsam bildn. till rocaille ’arbete med snäckor, stenar (som dekoration)’; till äldre fra. roc ’klippa’