Svensk ordbok 2009, webbversion

rocaille [råkaj´] substantiv ~n [-aj´en] ~r [-aj´er] roc·aill·en●ett s-svängt ornament som är typiskt för rokokon konstvet.○urspr. om en konst­gjord klipp­formation med så­dana former i barockens träd­gårdar, fontäner m.m.sedan 1837av fra. rocaille med samma betydelse, till roc ’(en) klippa’