Svensk ordbok 2009, webbversion

ring`la verb ~de ~t ring·lar1förflytta sig med slingrande rörelser Nollform.ormen ringlade i­vägen rök­pelare ringlade mot himlenen ringlande bil­karavan○äv. med försvagad inne­börd av förflyttningen upp­trampad stig ringlade fram genom skogenringla (ngnstans)sedan 1834till ring 2an­bringa i slingrande former vanligen med avs. på till­behör till mat­rätt Nollform.ringla dressingen över salladenringla ngtsedan 1892Subst.:vbid1-299158ringlande