Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. ringarn, plur. ~, best. plur. ringarna
ring·ar·en●person som ringer i upphängda kyrkklockor
för att kalla till gudstjänst e.d.
mest histor.relig.yrk.sedan 1482Stockholms Stads Tänkeböckerfornsv. ringiare
Ringaren i Notre-Dame.Svensk titel på Victor Hugos roman Notre-Dame de Paris (1831)