Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
re·likt·en●företeelse som dröjer sig kvar i isolerat område efter att tidigare ha haft större utbredning
el. som blivit isolerad från huvudutbredningsområde
af.biol.geol.○spec. i geologiska el. biologiska sammanhang, särsk. om kvarleva från istidenden glaciala issjön utgör ett exempel på en geologisk reliktsom relikter betraktas skogsharen i Alperna och buskmusen i Skandinavien○spec. äv. betr. språkofta i sammansättn.
reliktformexempel på relikter är uttryck som ”man ur huse” och ”gammal i gårde”en relikt (av/från ngt)sedan 1891av lat. relic´tum ’det kvarlämnade’, till relin´quere ’lämna kvar’; jfr relik
adjektiv,
neutr. ~
re·likt●som har karaktären av relikt
mindre brukl.af.biol.geol.relikta kräftdjursedan 1889