Svensk ordbok 2009, webbversion

1relik´t substantiv ~en ~er re·likt·en●före­teelse som dröjer sig kvar i isolerat om­råde efter att tidigare ha haft större ut­bredning el. som blivit isolerad från huvudutbredningsområde af.biol.geol.○spec. i geologiska el. biologiska samman­hang, särsk. om kvar­leva från is­tidenden glaciala is­sjön ut­gör ett exempel på en geologisk reliktsom relikter betraktas skogs­haren i Alperna och buskmusen i Skandinavien○spec. äv. betr. språkofta i sammansättn. reliktformexempel på relikter är ut­tryck som ”man ur huse” och ”gammal i gårde”en relikt (av/från ngt)sedan 1891av lat. relic´tum ’det kvar­lämnade’, till relin´quere ’lämna kvar’; jfr relik
2relik´t adjektiv, neutr. ~ re·likt●som har karaktären av relikt mindre brukl.af.biol.geol.relikta kräft­djursedan 1889